Moderaterna är ett av Sveriges äldsta och största politiska partier. I den här bloggposten ska vi ta en närmare titt på partiets historia, från dess grundande som Allmänna valmansförbundet 1904 till dagens liberalkonservativa rörelse under Ulf Kristerssons ledning.
Allmänna valmansförbundet bildades som en reaktion på den socialdemokratiska framgången i valet 1902. Partiet ville försvara de borgerliga intressena och värna om rikets enhet och försvar. Partiet var också för frihandel och mot socialism. Partiets första partiledare var Gustaf Fredrik Östberg, som var en framgångsrik affärsman och politiker. Han ledde partiet till flera valframgångar och var även statsminister i en kortlivad koalitionsregering 1905.
Under 1910- och 1920-talen var partiet det största i riksdagen och hade flera statsministrar, bland annat Arvid Lindman, Carl Swartz och Ernst Trygger. Partiet stod för en konservativ och nationalistisk politik, som bland annat innebar att man motsatte sig kvinnlig rösträtt och försvarade monarkin. Partiet var också starkt kritiskt till den socialdemokratiska regeringen som bildades 1932 under Per Albin Hansson.
Under andra världskriget ställde sig partiet bakom den svenska neutralitetspolitiken, men var också berett att samarbeta med de allierade om det skulle behövas. Efter kriget hamnade partiet i opposition mot den socialdemokratiska regeringen som dominerade svensk politik under flera decennier. Partiet försökte modernisera sin politik och profilera sig som ett parti för hela folket, inte bara för de välbeställda. Partiet bytte namn till Högerpartiet 1952 och antog en ny partistadga som betonade individens frihet och ansvar.
Under 1960- och 1970-talen hade partiet svårt att locka väljare och nådde sin lägsta nivå i valet 1973 med endast 14 procent av rösterna. Partiet led av interna konflikter mellan olika falanger, som hade olika syn på hur partiet skulle förhålla sig till socialdemokratin, välfärdsstaten och marknadsekonomin. Partiets ledare under denna tid var Gunnar Heckscher, Yngve Holmberg och Gösta Bohman.
I slutet av 1970-talet började partiet återhämta sig under Bohmans ledning. Partiet blev mer marknadsliberalt och kritiserade den socialdemokratiska skatte- och regleringspolitiken. Partiet ingick i den borgerliga trepartiregeringen under Thorbjörn Fälldin mellan 1976 och 1981, men lämnade regeringen efter en konflikt om kärnkraften. I valet 1982 fick partiet sitt bästa resultat sedan 1928 med 23 procent av rösterna.
Under 1980- och 1990-talen fortsatte partiet sin liberala linje under Ulf Adelsohn och Carl Bildt. Partiet bytte namn till Moderata samlingspartiet 1969 för att markera sin vilja att samla alla borgerliga krafter i landet. Partiet var drivande i bildandet av den borgerliga fyrapartiregeringen under Bildt mellan 1991 och 1994, som genomförde flera reformer för att sanera den svenska ekonomin efter finanskrisen i början av decenniet. Partiet var också starkt engagerat i Sveriges anslutning till Europeiska unionen 1995.
Efter valet 1994 hamnade partiet åter i opposition mot